Fulkultur

Först kommer en av Keno-gubbarna in i bastun. Vi hälsar. Han häller upp gotlandsdricke ur en petflaska till sig och sina kompisar. På väg ut i omklädningsrummet träffar jag en Keno-gubbe till.

Det är inget att förvånas över. Det är det jag älskar med den här ön. Alla möter alla hela tiden. Hejar. Nickar. Småpratar. Vi är bara runt 60 000 pers totalt.

Min dotter M och hennes kompis N badar och dyker i den lilla bassängen på mitt jobb. 8 och 9, helt orädda, de dyker under varandra, sätter sig på botten, svårt att få upp dem ens för att fika.

Går tillbaka till bastun. Sammanhangen klarnar, det är ett fotbollslag som har avslutning. Starköl, gotlandsdricke, prat om skadade och saknade spelare. Division fem. De har tydligen svårt att få ihop ett fullt lag. Jag möter en snabb, värderande blick och frågan kommer direkt:
- Spelar du fotboll?

Nu gäller det att inte tveka! Ett oförsiktigt drag, och jag är plötsligt med i ett risigt fotbollslag på gotländska landsbygden. Så jag säjer: Nej, tyvärr! och blandar bort korten genom att snacka om min jobbarkompis Jonas, som är en känd fotbollsprofil här på ön.

Jag har varit utsatt för värvningsförsök förut. Själv tycker jag att det känns helt barockt, då jag är helt värdelös på bollsporter. Men jag förstår hur de tänker. De ser kroppen och tänker: användbar.

Förra gången var det en jätte på 1,95 och 120 pannor som försökte värva mej till Borås Rhinos - ett amerikanskt fotbollslag. Jag är 1,68. Jag väger 65 kilo. Så jag var tvungen att ställa frågan: "Vad ska ni ha mej till? Boll?" Men det var något med "låg tyngdpunkt" och "bra proportioner".

Går in till tjejerna igen. Vi tar en fika. Nioåriga N säjer att hon kan alla USA:s delstater. Du skojar, säjer jag. Johodå, säjer hon - och så smattrar hon iväg dem i alfabetisk ordning från Alabama till Wyoming. 51 delstater. Det tar henne inte en halv minut.

Tre sjukt träffsäkra iakttagare/språkgenier:

• Hanna Hellqvist, krönikör/kåsör på DN
• Martina Lowden, recensent i P1:s Kulturnytt, författare
• Martin Kellerman, serietecknare

Intellectual: - 100%! Känn på den. MINUS 100% i intelligens. Det hade jag igår. Först idag är jag smart nog att skriva ett inlägg igen (ligger på minus 99%, och den där sista lilla procenten tänker jag tamejfan utnyttja).

Kolla kolla, jag hittade ju videon till min favvolåt med franska Justice: Phantom. Så jävla bra! Förfestbrudarna är ju otroligt roliga, men bäst av alla är den lilla tjejen som gör fantastiska moves i sitt flickrum. Det coolaste jag sett i år. Man bara älskar henne rakt av!

Mycket Frankrike nu, sedan Jean-Marie Baptiste Bernadotte Le Pén fått Nobelpriset. Äntligen!

Jo, alltså: min dumhet. Biorytmik tror jag inte riktigt på. Men på min startsida har jag lagt upp en liten biorytmik-applikation från Google bara för att den får mej på så snuskigt gott humör. Och i går var jag alltså minus 100 intellectual!

Det är så befriande att slå på datorn och konstatera: Ahh! Idag är jag dum som en babian! Det lägger en skön, mjuk ryamatta under hela min dag. För vad jag än säjer, vad jag än gör, så kan jag inte annat än att spöa förväntningarna på total och tveklös dumhet.

Hahaha, jag känner mej så fri! Äntligen korkad!

Längst inne finns en ton som är du. Det gäller att inte tappa bort den, det gäller att ständigt lyssna så att man har med sig den. Så lätt hänt att tumla runt i centrifugen av tempo, tankar, trender. Andras, inte ditt.

Jag har varken något för eller något emot Nobelpristagare. Jag vet inte ens om Garcia Marquez, som jag älskar, har fått Nobelpriset. Men jag halkade över J M Coetzee efter tips från en kollega för några år sedan.

Jag är en snabbläsare. Men Coetzee låter mig inte svepa över sidorna. Varje sida naglar fast mej närmast fysiskt, tvingar mej att tänka. Det är bitvis obehagligt. Det handlar om människans rätt att vara människa: att välja även det som är svårt att förstå för någon annan.

I Onåd vill en pappa få sin vita vuxna dotter att flytta från den landsbygd där hon har blivit våldtagen i sitt eget hus. Hon vägrar. Marken är viktigare för henne än tryggheten. Han blir rasande. Hon framhärdar. Och säjer: "Tvärtemot vad du inbillar dig är människor inte uppdelade i huvudroller och biroller. Jag har ingen biroll. Jag har ett eget liv som är lika viktigt för mig som ditt är för dig, och i mitt liv är det jag som fattar besluten."

Det finns dagar då man tappar bort den där tonen. Man springer på allt. Man lyssnar på vad andra vill och tycker, men glömmer kolla med sej själv.
Då reducerar man sej till en biroll i andra människors liv. Det finns de som lever större delen av sitt liv på det sättet.

Lyssnar på Anna Järvinen. Det är bitvis riktigt bra.

Tre bra saker med oktober:

• Klara kalla morgnar på vägen till brevlådan
• Löpturer som ger rena syrechocken
• Braskvällar

Vaknar av att A kommer hem från nattjobbet, kurar sig intill. Somnar om. En stund senare kommer en vrålpigg 8-åring in och frågar när vi ska köpa ny bil.

Går upp med M. Klar hög himmel över Gotland. A har tänt en brasa. Fixar frukost åt M, hon sätter sej framför tv:n och kollar tecknat. Jag försöker somna om i soffan, lyckas inte.

Skakar liv i mej själv, müsli, kaffe, DN. Hämtar in ved. Vått i gräset. Slänger in en maskin tvätt, jeans och svart. Funderar på att dammsuga. Väljer att vänta tills A vaknat.

M är klar med frukosten, på strålande humör, kvittrar, trallar, leker på övervåningen, surar inte ens för att bästa kompisen inte var hemma och kunde leka. Olika dockor får olika röster, hon bygger upp ett äventyr, helt oblygt.

Hon har skjutit i höjden och blivit långbent som sin mamma. Skrattar som jag. En tuff liten tjej som vill bli rockstjärna. Det går så fort. Snart är hon inte barn längre. Jag får vara glad för alla stunder hon vill mysa, brottas eller sitta i knät. Så snart så stor. Liten, långbent och ljushårig.

Kollar in läxan från PR-management en gång till. Droppar några inlägg på Newsmill. Rätt intressanta diskussioner. Kollar några bloggar.

Jag tycker inte om att sitta framför en dator. Är inte förtjust i att skriva. Inte på kvällar, inte på helger. Jag blir trött på mina egna ord. Skrivande är bara en profession för mej. Samma gamla ord som går genom hjärnan och ned till fingrarna. Händernas och hjärnans verk.

Språket som mitt hjärta talar: musik!

Aldrig så lycklig som när jag spelar gitarr! När jag lyssnar på Håkan Hellström, Justice, Stevie Wonder, Antony & the Johnsons, Cassius, 70-talsdisco, 40-talskupletter, zigenarmusik. Spelar på basdomran i balalajkaorkestern. Sjunger. Lägger maj7-ackord på synthen eller startar ett enkelt arpeggio och vrider på filterrattar. Dansar till riktigt tung klubbmusik (hmm, hur ofta hände det senast?)

Vill ge musiken mer tid. Skrivandet och chefandet mindre. Hur ska jag gå tillväga?

Tre lååånga Taube-låtar jag fixar på gitarr & sång:

• Möte i Monsunen
• Invitation till Guatemala
• Balladen om Ernst Georg Johansson

Läste att Lundell sagt att han skulle sluta med musik. Haha, jag visste inte ens att han börjat. Men Lundell är skön. Han är som en grumsig liten vätte.

Och man kan aldrig ta ifrån honom citatet: "En inställd konsert är också en konsert". Eller böckerna Jack och Vinter i paradiset, som är så sorgsna, så levande. Som blir kvar så länge i skallen.

Jag kan också gilla att han vill så fruktansvärt mycket. De tegelstenar han skriver idag, sedan han gjort sig av med alla lektörer och redaktörer, går visserligen inte att läsa. Men intentionen är skojig: "Jag ska inte vara sämre än Gud när han skrev Bibeln! Jag ska få med ALLT jag vill ha sagt om ALLTING i en bok!"

 Jag gillar också Jokkmokks-Jocke, men av helt andra skäl. För att han kunde inleda också meningar med "Tjosan!" (det gör man alldeles för sällan idag). För att han åkte runt halva livet och sjöng för pensionärer, gjorde dem glada. Och för den engelska versionen av Gulli-Gullan Koko som en gök, som han sjöng in inför en turné till svenskbygderna i USA.

Men...kunde Jokkmokks-Jocke engelska? Nej, han är ju en nydanare. Han skapar sin helt egen form av engelska. Lyssna och njut.

Tre roliga "larger than life"-gubbar

• Björn Ranelid
• Jan Guillou
• Göran Persson